Jo men visst. Tasmanian devils! Precis så där härligt ocharmiga som man kan tänka sig. På rescue-centret förklarade personalen att de är dåliga på att jaga eftersom de springer långsamt och har dålig syn, de lever bara 5-6 år, de livnär sig huvudsaklingen på leftovers, roadkill eller möjligen skadat gods, de är sura som fan och bråkar som tusan med "flocken" som oftast utgörs av en (1) partern som de håller sig på rejält avstånd från när det inte är dags för mat eller slagsmål.Sweet little things. Eller bara ett evolutionärt experiment. Och helt klarat värda att bevara...
Hur som helst, jag är kär!
Med sina små vita kragar, ständigt trumpna uppsyner och tänder åt alla håll och kanter är de ju alldeles alldeles underbara...
Framför allt som ungar eller när de tigger för att få kraska sig igenom död wallaby.
Martin, visst känns väl en tax som ett förtjusande alternativ...?
4 kommentarer:
Asså, den där första bilden...för oss med råttfobi var det värsta tänkbara start på dagen. Men de andra var fina! Då såg de ganska snälla ut.
Förstår att du har det bra. Fint det. Kram från kalla Sverige
Lina
Åååh! Herregud vad söta!
Lisa!
Jag är ingen bloggläsare (eller skrivare). Läser, till deras förtret, knappt mina vänners bloggar under hot. Men så slinker jag in på din ibland och sträckläser! Älskar både texten och bilderna. Love it!
Idag har vi en fin solig dag i Karlstad med frost på taken. Just wanted to say.
Ha en fortsatt fin tid i Landet långt bort!
Hanna Spanska ;)
Åh, så fint!
Tack snälla Hanna.
Livet är rätt bra, bland kragråttor och annat!
Skicka en kommentar