Det började ganska bra. Segelflygplanet susade fram efter propellerplanet, steg långsamt till 600 m höjd. Kopplade ifrån och bara... gled. Ljudlöst. Vackert. Ett en-bilds-jobb som helt plötsligt blev otroligt spännande!Allt funkar fint, världen är vacker från ovan. En stund i alla fall.
När ett segelflyg "tankar luft" (dvs tar sig upp på högre höjd) ställer man sig ovanför en varm fläck, tiltar ena vingen lite och cirkulerar. Runt. Runt. Runt. Det var då jag kom i håg varför jag käkar åksjuketabletter innan jag åker karuseller och dessutom helst av allt ger fan i sådanan saker.
Efter stigandet handlade det mesta nämligen om mantrat "intekräkasisegelflygplanet intekräkasisegelflygplanet intekräkasisegelflygplanet"
Jag tänker på mig själv som en ganska tuff brud. (Ja, på riktigt.) Som en som testar allt och får kickar av häftiga saker. Den självbilden fick sig en liten törn idag. Svårt att vara tuff när man känner sig och antagligen ser ut som en kattunge som lekt med torktumlaren.
Jo, just det. Jag lyckades låsa in mig i Radio Värmlands entré i dag också. På väg ut efter ett jobb i det näst intill avfolkade radiohuset. Trycker på låsupp-knappen i första dörren. Passerar. Trycker på låsupp-knappen i andra dörren. Passerar INTE. Vänder. Inser att dörr nr 1 är låst.
Vänder. Inser att alla som befinner sig i huset sitter i sändning. Vänder. Ger upp. 30 minuter senare är sändningen slut och jag släpps ut ur min glasbur av en jävligt munter och aningen frågande SR-man.
En mer lämplig placering för den här skylten hade varit dörr 1. Om Radio Värmland hade frågat mig alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar