Effektiv måndag

Att över söndagspizzan upptäcka att bilen ska på besiktining Någon Gång I morgon är alltid en fest, möjligen även en hint om att det finns en poäng med att förvara Viktiga Papper på ett speciellt ställe...
Så medan loj vintersol letar sig fram över himlen sitter UKK och jag med morgontidning på ratten inför färd in i Bilprovningens gap. Nervösa, otvättade och utan någon som helst aning om hur bromsskivor/vindrutetorkare/andra viktiga saker i en bil mår.

Men, bildrebus på resultatet: En sväng till frisören och eftersom jag tycker om att göra folk glada säger jag, som alltid, Gör Något Kul. Att se tindrandet i frisörögonen när de sträcker sig efter trimmern och skulpterar fram en frisyr som jag inte ens visste fanns är grymt bra. Att dessutom Äntligen ha prickat rätt frisör i Karlstad är en seger. Någon som inte klipper luggen i en båge värdig en femåring, som inte har foppatofflor och egentligen bara längtar till rökpausen och som kan tänka sig att göra något annat än toppa gymnasiebrudsfrisyrer. Fint så. På kvällen träffade vi Jonas Hafström, ambassadör i Washington, och jag hittade den perfekta taklampan på Sverige Amerika Centret. Nu behöver jag bara en lägenhet med över sex meter i tak.

Den gröna fen

Finhelg bland loppisar, trista utställningar men vackra vyer, roadtrip till Närke och en strålande afton med Den Gröna Fen. Tack Jenny för fint folk, bisarra kunskaper och 68 %-ig sprit - ett lördagsrecept som funkar.
Nu är bara frågan hur livet någonsin ska kunna kännas komplett utan en absintfontän i min ägo?

Organisera mera

Det var det här med att organisera, planera, strukturera och fokusera.

Sånt som jag inte kan, inte ens när det handlar om roliga saker som egna projekt. En timme här, en timme där, plocka med fem saker samtidigt och tillslut blir inget gjort.

Jag har alltid sett med hatkärlek på lärarstudenter (och annat löst folk som sitter längst fram, gärna iklädda cardigans i mjukt pastelliga färger) jag pluggat med, sett hur de på obegripliga men prydliga sätt strukturerar upp studierna med hjälp av olikfärgade pennor och post-it lappar.

Själv jobbar jag annorlunda.

Viktiga saker nedkrafsade på skrynkliga block. Anteckningar kan lika gärna finnas på en tidningssida som på baksidan av ett kuvert. Visitkort med datum sitter fastklämda bakom hallspegeln. Kontrolluppgifter vilar tryggt på köksmattans fransar.

Oproffsigt? Nä, inte särskilt. Allt som ska bli gjort blir gjort, i rätt tid och på rätt plats dessutom. Ofta vet jag till och med exakt var papperslapparna befinner sig, ofta - inte alltid.

Men, herrejälvar så trivsamt det hade varit att kunna dra fram ett litet schema med tydliga färgkoder som talar om hur allt ska göras efter dagens hjärnirrande.

Nu så, nu tar vi lite casual friday innan helgens utflykt i grön galenskap. Ledig klädsel, det är tricket det.

Mer än 58 möh

Jag som kommer från Öland, vars högsta punkt är Rösslösa i Kastlösa - beläget 58 meter över havet, blir som vanligt helt struck av utsikten i Värmland.

Får det vara så vackert, får det verkligen vara så vackert, mumlar jag upprepade gånger och andas andäktigt så att bilrutorna nästan immar igen.

- Ja, svarar värmlänningen utan att släppa vägen med blicken.

Jojo, Värmland, det är allt fint det. Speciellt när man får hänga med locals.

I dag är det exakt en vecka tills jag fyller 30.

Heja!

Tänk va, för tio år sedan, då trodde jag nog att jag skulle bo i Malmö, jobba som kvällstidningsreporter och kanske vara sambo med någon reklamare som gillar tygkasse-pop och friluftsliv när jag närmade mig 30-strecket.

Jag trodde inte att jag skulle bo i vackra Värmland (som inte existerade annat än i Selma-sagor), fotografera älgar och hockeydrabbningar och vara sambo med en skinny rocker som tar på sig skinnjacka och boots på skogsvandringen.

Tänk va, att det kan bli så himla mycket bättre än vad man kan föreställa sig.

Ibland så...

... då bestämmer det sig för att jäklas. Då ska inte mindre än 5 (FEM) jobb där "här hände det", "här kommer det hända", "i det här huset..." "från det här huset" osv produceras. Jag gör't. Jag är snäll.
Det är de där bränderna, som av outgrundlig anledning alltid inträffar fem minuter innan jag slutar, som jag har lite problem med.

Men, andra dagar är det roligare. Väldigt mycket roligare. Då dricker man kaffe, lär sig saker om muskelvävnad i ryggen och har ett leende från öra till öra. Jag gissar att det beror på att det är lättare att få kontakt med människor än med planlagda industritomter.

Vi är glada och unga, vi ska dansa och sjunga

Fin helg go' vänner.

Tandläkar'n kan komma

Med två rejäla väskor innehållande borr, röntgenkamera, blyförkläden, datorer och rejält med empati kliver tandvårdsteamet Mikael Ferm och Ida Kerkula in på äldreboendet. Att tandläkaren gör hembesök var helt okänt för mig, men man lär sig så länge man lever.

Att vara fotograf och skrivbiträde samtidigt kommer jag nog aldrig riktigt att lära mig. Fokus på mer än en sak åt gången är... svårt.

Å andra sidan är det kul att han jobbet helt i egen hand, men - får jag välja jobbar jag hellre tillsammans med reporter.

Två bra och en dålig.

Jodå, dagen går på plus i slutänden.
Hammarby har köpt sig en ny norsk fotbollspelare. Han heter Jan Banan. Jo, på riktigt.
Bara en sån sak kan ju göra vem som helst lycklig.

Jag får ovett av min man när han ber mig sätta på musik, helst "nåt glatt."

– Det här, det är glatt, mumlar jag tröttsurt och spelar den här käcka visan utan att tänka på titeln eftersom musik alltid gör mig rätt glad. Nästan lika glatt som insikten om att Devil in disguise, Monsters C'mon on with me och Detroit Cobras Ya ya ya (looking for my baby) var några av låtarna på första kärleksfulla blandskivan Martin fick av mig.

I'm a catch... Eller inte. Tur att Martin är det.

Nu tjurspelar jag Pet Shop Boys medan han garvar åt 80-tals syntarna. Fint ändå på något sätt.

Shine baby, shine

Jaha, då var det kört. Grönt te, nyttigast av nyttigt kan ge leverskador. Med mina två kannor om dagen ligger jag möjligen i riskzonen. Där får man för att man tror sig hittat totalt ofarliga beroenden.

Nästan lika otippat som att J.R Ewing, ojleindustrins mest ondskefulla guldgosse, har börjat vurma för förnyelsebar energi och gör reklam för solceller. Jodå, på riktigt.



En dålig. En bra. So far today.

Tema: Rött och glatt

Carl Sjöstedt, av sportreportern beskriven som en Mini-Bolt, är bäst av alla Sveriges 16-åringar på 300 m häck och 400 m. Han tränar drygt 18 timmar i veckan (vilket är lite drygt 16 timmar mer än mig) och är så där genomtrevlig att man glömmer bort att ta bilder.

Maud Mithander är en vansinnigt gla' 60-åring som jobbar fackligt, ordnar tomteting och underhåller kids på barnsjukhuset. ALLT är roligt - utan att vara flåshurtigt.

Engagemanget, det är det roliga. Oavsett om det handlar om dragspel, häcklöpning eller att samla på trebenta öländska mjölpallar från 1800-talet.

Sånt peppar jag mig med på deppiga stunder - som när jag inser att Tandvårdsreformen från 1999 hade varit bra att kunna mer eller mindre utantill och man som fotograf slipper lära sig saker om offentliga upphandlingar som en reporter förväntas känna till. Darn.

Jag kanske kallar dig Princess...

Fredag till måndag kan inte bortförklaras som något annat än En Orgie i Vuxenliv.

Taste this:

* Rasande treflig parmiddag. Fler kockar i bekantskapskretsen tack.

* Loppistur, hemmmiddag och bio på lördagen. Disneybio. Fint ska det vara.

* Bilkaravan med tre bilar till bonnauktion i Forshaga, kaffe i plastmugg och chockskador över att det budades på allt från keramikgrodor och handmålade älgtallrikar till skära dildos - ej längre i originalförpackning...

* Barnvagnslunch och mönsterutställning på finmuseet.

Jag har vuxenlivet runt lillfingret, eller är det kanske tvärt om. Fint är det i alla fall.
Måndagskvällen rundas av med värkande skänklar och vissa svårigheter att jobba i rätt form i galoppen. Ny termin, ny ridklubb, nya hästar, ny ridlärare, ny träningsvärk och ny kramp i skrattmusklerna medan jag och liten ljusbrun häst med det tjusiga namnet Princess kämpar med lösgörande arbete.

"Eh, Lisa var det va? Ni är ju några nya nu så om jag glömmer bort vad du heter kanske jag kallar dig Princess, om det är okej?"

Princess...

Jojo.

Evakueringsplaner och ekonomer

Vi tyckte ju ganska synd om oss själva när vi satt och kurade i hyrbilen utanför hotellet i Brisbane utan att kunna gå in eftersom regnet forsade så. 30 minuter som ägnades åt att vika flygplan, flyga flygplan och titta på störtande pappersplan. Med facit i hand hade vi nog mest tur, det kunde varit som nu. Nu, när "evekueringsplan" får fler googleträffar än "beach front", gissar jag i alla fall.
För övrigt är världen ur led även på andra sätt, även om det i ärlighetens namn mest rör min alldeles egen värld. Mina fina bohemvänner dejtar/älskar ekonomer. Skräll på det. Riktig skräll. Det träffas brittiska börsmäklare och italienboende professorer i ekonomi. Skräll så det bara dånar om det. Borta är de skitigt jazziga musikerna och svåra jävla författarna (tack och bock), framme är slips och blanka skor och riktig månadslön.

Men, egentligen kanske det är ekonomerna som tagit förnuftet till fånga och dumpat dräkt-flickorna till förmån för Det Lite Roligare Livet.

"Äh, han vet att jag hellre kastar kniv än målar naglarna" förklarar vännen glatt.

Jomen, då så. Vem skulle inte bli kär?!

The syjunta

Det är väl ingen direkt underdrift att säga att 2010 var ett babyboom-år bland folk vi känner i Karlstad. Det är väl inte heller någon underdrift att säga att den som vill fotografera sex kids - i trädgårdstomtesize - sittande avslappnat bredvid varandra i en soffa så får man vara snabb. Som vinden. Eller som en åttamånadersnäve på jakt efter någon annans leksak/öga/napp.

På handarbetsfronten är det värre för Syjuntan. Och i ärlighetens namn kan vi inte ens skylla på jullov och mjukstart. Garnkorv 2.0 har i alla fall sett dagens ljus. I nuläget är det dock tveksamt om den kommer växa upp och bli två vackra torghandlarvantar...

Studiebesök i Andras Verklighet

En av de stora fördelarna med ett aningen oregelbundet schema är att allt blir lite mer som på studenttiden, lite mer obestämt - eller säg spontant. Som att åka till Örebro en tisdag och äntligen hälsa på Jenny. Vara på studiebesök hos hennes ursköna elever i svenska 2 (eller vad det nu heter efter att skolverket planerat om - igen).

Där sitter man, garvandes åt grammatikövningar och smått överväldigad över att Jenny med fast hand styr lektionen, delar ut uppgifter och är Fröken - en tuff en.

Men, emellanåt fastnar skrattet i halsgropen.

För, det måste vara rätt svårt att fundera över skillnaderna mellan substantiv och adjektiv och hur man egentligen använder ett adverb när det hänger ett utvisningshot över en.

När man när som helst kan bli upplockad av polisbil och nedsläppt i ett krigshärjat land. Ett land som man fruktar och inte längre har någon koppling till.

Den egna gymnasiepaniken med trista lektioner, kärlekskrångel och taskigt med tid för att hinna med två hästar och minst lika mycket fest som största issues gör att silverskeden skaver i käften. Rejält.

Så, jag lyssnar på Jennys kloka elever och konstaterar att det är himla bra här. Mitt i världens tryggtråkigaste land där CSN är ett självklart alternativ för alla kan läsa vidare om de vill och där folk är "mjuka" för att de aldrig behövt bli något annat. Det är faktiskt rätt flott.

Tänker inte ens avslöja för dem, eller för Jenny, att jag knappt vet hur ett adverb används.