Två bra och en dålig.

Jodå, dagen går på plus i slutänden.
Hammarby har köpt sig en ny norsk fotbollspelare. Han heter Jan Banan. Jo, på riktigt.
Bara en sån sak kan ju göra vem som helst lycklig.

Jag får ovett av min man när han ber mig sätta på musik, helst "nåt glatt."

– Det här, det är glatt, mumlar jag tröttsurt och spelar den här käcka visan utan att tänka på titeln eftersom musik alltid gör mig rätt glad. Nästan lika glatt som insikten om att Devil in disguise, Monsters C'mon on with me och Detroit Cobras Ya ya ya (looking for my baby) var några av låtarna på första kärleksfulla blandskivan Martin fick av mig.

I'm a catch... Eller inte. Tur att Martin är det.

Nu tjurspelar jag Pet Shop Boys medan han garvar åt 80-tals syntarna. Fint ändå på något sätt.