Mixtape & massa kärlek

En hel magisk sak med Nya Bilen (förutom då att den inte ser ut som ett dragspel eller har delar av vajerräcke inkört på känsliga ställen, som älskadesaknadetappra kAKA - RIP) upptäckte jag inte förrän jag redan hämtat hem den.

Den har KASSETTBANDSPELARE. Den gapar och sväljer hungrigt plastbitarna av renaste kärlek som är laddade med musik för mig.

Lycka. Helt enkelt.*

Jag kom att tänka på det i går, under en lång ensam resan t o r till Arvika. Med blandskivor i spelaren och en helt övermäktig känsla i hela kroppen. Att med darrande fingrar peta in en skiva som någon spelat in bara till mig är löjligt häftigt. Bra musik, musik med själ och framförallt med hjärta.

Så, i 14 mil satt jag och vältrade mig i egokicken på samma smakfulla sätt som en gris i en lerpöl. Grejen är att det spelar ingen roll. Är det något jag är vansinnigt stolt över är det mina fantastiska vänner som jag trots flyttar över halva jävla Sverige - och andra omöjliga ställen - har kvar.

Kärlek i en liten ask.

Sen finns det de som är bättre än andra... Som den magiska mixen av AC/DC, Coltrane, Beck, Galenskaparna och Gudfadern-soundtracket (rökpausen).

* Men yss, jag vete tusan var den mest älskade vita plastbiten är, Boppers-tapen har på något märkligt sätt självcensurerat sig! (Även om Martin tillhör gruppen huvudmisstänkta) Så fräckt va?! Jag får sjunga Sugar baby love och gå upp minst lika högt som Peter Jezewski nästa gång vi pratar som straff för att den är förlorad...