VÅR

Lina (som helt klart hade förtjänat en bättre start på måndagsmorgonen efter lönnfeta sångare OCH Gyllne Tider-allsång - och ja, även detta kunde hänt en vanlig fredagskväll i V-vik...) väcker mig med en bild på Martin Timell och Ernst Tillfälligt-utan-efternamn-eftersom-det-tar-mig-lika-lång-tid-att-skriva-det-här-som-att-googla-stavningen med skrattdubbelhakor och siktet inställt på DITT hem. Otäckt.
Jag skickar morgonobehaget vidare genom att ringa till systeryster och sjunga för henne på 23-års dagen! Hipp hipp hurra!
Syster sover och har Seinfeldtproblem. Den vältatuerade småcyniske mannen hon har träffat är nog kär. Han ringer hela tiden och vill träffa henne, fast hon egentligen hellre vill åka till Köpenhamn och dricka öl med Ida. Illa.
- Men du vet, han ringer på onsdagen och berättar att han ska ringa till helgen så att vi kan hitta på något!
Jag kontrar med att i vissa kulturer betraktas sånt som något positivt.
Nix.
Vi enas om att relationer är en vetenskap och att det i alla fall var en väldigt bra sak att hon rymde från exet, som hade ännu mer tatueringar men tyvärr även väktarskägg.
– Jag vet, jag tänker på det flera gånger i veckan och blir lycklig, säger syster belåtet.
Och lycklig ska man ju vara på sin födelsedag. Så det är ju bra.

Ellen, min fantastiska jobbarkompis fyller också år i dag.
Hon firar inte så mycket. Hennes pojkvän firar desto mer.
Han har tagit ledigt från sitt jobb för att fira.
Men, tyckte jag, DU är ju inte ledig.
Jag vet, säger Ellen, konstigt eller hur?

I dag är det vår. Det är bra. Jag drömmer om sommarfestivaler, funderar på om jag börjar bli för gammal för att åka på somliga av sommarfestivalerna, lyssnar på Sonics och vill verkligen hinna med Way out west. Ölands finest camel aka Slappa Puckeln har redan fått festivalkänslor, han är toppstylad. Komplett med Lykke Li-knut och piercing i näsan/mulen/va man nu säger om kamelens yttersta bit av huvudet.
Anna och jag stannade till när vi var på norra Öland för lite hastig beundran.