Morgonfika

Vi sitter där, som två små kaffetanter.
Stella sitter i sin säng med en kaffekop i knät. Jag sitter vid köksbordet med kaffekopp på morgon(okej då förmiddags)tidningen.
Vi pratar om deklaration, om Stellas nya stora fina lägenhet (hon får byta eluttag till dammsugaren TVÅ gånger för att kunna städa hela lägenheten, då är det stort), om förhållanden, om krukväxter, om hur coolt det är att serietecknaren har hookat en präst, om känslan av att leva ihop med en människa som man ömsom vill knuffa från balkongen (om man nu hade haft turen att ha en - och vet du älskling, du hade klarat dig alldeles strålande i alla fall eftersom du bor på nedre botten så det här är helt hypotetiskt, bara så du vet det) och ömsom bjuda på finmiddag.
En helt vanlig morgonfika. Så där som vi har gjort i flera år.
Hej, hur är ditt liv?
Varje gång blir jag lika lycklig. Varje gång tänker jag på hur fantastiskt det är att vi inte tappar kontakten trots att vi inte har lyckats bo i samma stad på sex år. För det mesta i samma land. Men ändå.
Som vanligt avslutas samtalet av att ”fan, det här borde vi göra lite oftare, alla helst på samma ställe”
Som vanligt längtar jag mig sönder och samman till Malmö. Jag vill förfasas över att Nyhavn har höjt ölpriserna, dricka äckligt vitt vin på Käses balkong, gå vilse i rondellen vid Folkets Park, kolla in alla snygga malmökids och inse hur hopplöst efter jag är, dricka vin i parken, lysna på pretentiös spokenword och dricka öl på kareokepub i Kirseberg!
Ge mig Malmö så blir jag lycklig.

Människobyn får vänta nån dag till. Tinningarna kickar som små men väldigt förbannade shetlandsponnier, i bihålorna har bakterierna samlats för något slags raveparty och halsen ägnar sig med skrämmande regelbundenhet åt slemtransporter – i båda riktningar.
Människobyn är nog bara glad över att slippa möta mig idag.