Det är rätt trist att bo själv.
Ingen att läsa roliga tidningsnotiser för på morgonen. Ingen som lagat mat åt en, alternativt mött upp i affären med ögon som är lika trötta som skinnjackan är sliten;)
Men. MEN
Det finns fördelar också. En av dem är granatäpplen. Äntligen kan jag sitta och vräka i mig en hel skål med granatäpplen utan att Martin Hammar sitter och stirrar på mig med smått äcklad blick och mumlar "det ser ut som fästingar" eller "det känns ju som att äta skalbaggar".
Fast det är ju en klen tröst kanske.
Upptäckte idag hur vansinnigt klen jag faktiskt är.
Drog målmedvetet på mig träningkläder. Japp, mjukisbyxorna seglar upp som en toppkandidat till titeln "garderobens mest använda". En rask promenad till spåret och sen igång. Taktfasta kliv i mjukt och smågeggigt motionsspår. Ett par svettdroppar efter ett par hundra meter, eller kanske efter exakt hundra meter... Så ska det vara, flämtar jag för mig själv. Springer malligt förbi PRO-folket som på sedvanligt manér släpar sina stavgångsstavar efter sig. De plöjer liksom fåror i spåret.
Svettig som en nervös lärarkandidat och med en antydan till blodsmak i munnen når jag äntligen slutet. Flåsar som en kapplöpningshäst och kastar nöjt ett öga på klockan på skolbyggnaden intill spåret.
10 minuter har gått.
TIO minuter.
Ja jävlar.
Det är nog dags att ta tag i det nu. Nästa gång ska jag springar minst 11.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar